Hello Kitty

Jag har idag köpt de allra första flick-kläderna till min lilla sötnos! Jag hade inte lagt märke till det förrän jag var på bussen, att allt var Hello Kitty haha. En vit, fluffig tjocketröja med öron och en rosett på huvudet, en rosa body och en filt. Jag tyckte att H&M's urval var jättetråkigt för nyfödda. Till flickor fanns dt i princip bara rosa, jag vill ha en massa lila men den lila färgen de hade var inte alls till bebisar, iaf inte enligt min smak. Sen gick jag in på kappahl och de hade massor med saker jag älskade. Disney-kläder i exakt den lila färgen jag visualiserat! De hade tom grått till flickor och det var underbart fint! Nästa gång jag handlar går jag raka vägen till kappahl och då blir det Minnie Mouse istället för Hello Kitty. Minnie var min favorit när jag var liten och jag tycker fortfarande att hon är jättefin =) men det lär nog bli en hel del Kitty också...

Var hos barnmorskan också idag och fick lyssna på hjärtat igen och jag kan inte rå för det, jag blir alltid känslig och tårarna slutar inte rinna. Det är en så häftig upplevelse att vara mamma till ett barn inuti dig. Jag tror att det blir en ännu häftigare upplevelse att vara mamma "på riktigt" men underbart har det varit enda sen jag fick reda på att jag var gravid. Det är svårt att fatta att jag har ett liv inuti mig. En flicka som växer och som sen ska gå i skolan och välja kläder och prata om pojkar och kompisar och läxor, för att slutligen flytta ut och skaffa sig ett eget liv. Det känns långt ifrån men på något sätt känns det redan sorligt. Jag har alltid tänkt långt framåt och dessa tankar dyker upp ofta, kanske mer än vad de skulle haha.

Inne på Kappahl träffade jag en man som är min fasters kompis. Han och hans fru är riktigt härliga människor och när jag berättade att jag var gravid såg jag hur han delade min glädje, såg nästan ut som om han fick lite tårar i ögonen när jag berättade hur rörd jag blir varje gång jag lyssnar på bebisens hjärta. Han måste vara en underbar pappa för han uppskattar verkligen sina barn och han sa att fast än att deras barn nu hunnit bli 10 och 8 så brukar han titta på dem och tänka på vilka härliga mirakel de egentligen är!

Jag drömde inatt om att jag hade en pojke (som vanligt) och att hn var 2 år och att jag ville amma honom men han ville inte. Och jag envisades och sa: joo, du har inte ätit på länge, du måste vara hungrig. Så kom han och drack lite mjölk sen ville han inte mer och jag blev så ledsen hahah. Jag tog det verkligen personligt att han inte ville amma mer, jag tror att han kände sig stor och gjorde det mest för att jag tjatade. Det var en jättehärlig känsla i drömmen att amma och det är en del jag verkligen längtar till. Jag har innan varit lite "rädd" för det mest för jag inte ville förstöra mina bröst men som det känns nu så spelar det ingen roll alls. De kan se ut som taxöron efteråt för jag bryr mig inte alls nu, det känns som en obetydlig sak jämfört med allt det kan ge mig/barnet/barnen. Jag kommer ihåg att jag tjatade på min syster att det var dags att sluta amma och blabla och hon sa till mig: du kommer förmodligen vara värre än mig och amma dina barn tills de blir 2-3 och jag tror att hon har rätt. 3 kanske är lite överdrivet men vi får se hur det går. En massa som jag känt och sagt innan är förändrat nu och jag tror att massor kommer att förändras när barnet är fött. Men jag hoppas verkligen att jag kan behålla mina bestämda sida och inte vara en mamma som skämmer bort sitt barn för sin egen skull utan att se de negativa effekterna som mest påverkar barnet. Jag vill att mitt barn ska vara en tuffing som "kan själv" och som helst inte gråter för allt och inget. Jag är tex tuff med min systerdotter. Slår hon sig på ett sätt som inte är farligt så låtsas jag att jag inte tycker synd om henne och säger: Ojdå! Uppa igen! Och jag märker att när någon tar upp henne i famnen och pussar henne direkt efteråt så matar man de känslorna som barnet får när de slår sig, och hon tycker ännu mera synd om sig själv och gråter och vill ha bappis (nappen). Då tycker jag att hon beter sig bortskämt men det är något jag kan komma att ändra när det gäller mitt egna barn, men jag hoppas så innerligt att det inte gör det. Jag blev uppfostrad på ett rätt tufft sätt (tror jag enligt det jag minns) och jag grät sällan över att jag ramlat eller slagit mig. Men jag kommer ihåg att de flesta andra barnen inte alls var så, speciellt flickorna.

Men nu är allt detta spekulationer och jag vill inte ha detta emot mig sen haha så därför säger jag redan nu att ALLT kan komma att ändra sig...!

Till något annat. Jag har fortfarande inte varit hos min syster sedan ultraljudet och det är därför jag inte lagt ut någon bild ännu, men de är så himla gulliga och jag längtar tills jag kan dela med mig dem här och på facebook!

Till J: Har du facebook? Jag ska leta efter dig idag.

Ha en underbar fredag allihopa =)

Love, love & LOVE!!!